Jag borde väl ha anat att du skulle försvinna igen men det förberedde mig faktiskt inte på det här. Och nu vet jag inte om jag pallar mycket mer. Känns som att jag sitter och väntar på att någonting ska hända, förgäves. Och det känns inte bra längre. Jag känner mig totalt uppbunden och fast. Det är kanske en vanlig känsla för mig, men.... inte på det här sättet. Jag borde ha insett att det var för bra för att vara sant. Jag borde ha insett att du inte var skapad för mig, eller kanske för någon speciell alls. Jag orkar inte vänta för alltid. Jag vet för fan knappt vad jag väntar på. Jag vill se igen. Jag vill inte vara blind av den där satans skiten som kallas förälskelse. Jag vill veta vad jag håller på med. Jag vill vara klarsynt och fatta de vettiga besluten. Visserligen är väl det någonting jag aldrig har gjort. Men jag skulle vilja kunna göra det. Och för tillfället verkar det vara så satans omöjligt eftersom du tar upp den lilla hjärnkapaciteten som jag faktiskt har. Jag går och oroar mig dag ut och dag in för att du ska hitta på något dumt och idiotiskt. Jag tänker på dig om nätterna för att jag önskar att du var hos mig. Jag är fast. Och jag får cellskräck samtidigt som jag drabbas av världens eufori. Damnit. Jag vill vara fri och kunna knulla vem fan jag vill när jag vill. Samtidigt så vill jag bara finnas med dig. Och bara dig liksom. Jag förvirrar mig själv så mycket att jag blir yr i huvudet. Kom tillbaka. Då rättar allt till sig igen..
