Jag ligger i min säng ikväll igen, reflekterar över dagen som i och för sig inte är så mycket att reflektera över. Saknar att sakna något. Jag behöver mental närhet.
Jag har aldrig känt mig så ensam som jag känner mig ikväll. Jag behöver inte en kram inatt, jag behöver inte sex. Jag behöver mental närhet. Jag behöver någon som bryr sig om mig, någon som ligger bredvid mig bara för att den vill, för att den känner för att vara nära mig. Jag behöver någon som säger "Jag älskar dig" och verkligen menar det. men jag vet inte vart jag ska vända mig. för vart jag än tittar så möter jag bara hat eller folk som mår precis lika dåligt som jag, och de är inte kapabla till att hjälpa mig.
Och just nu är det tredje viktigaste i mitt liv att uppnå perfektion. Jag måste bli vackrast i världen, det eller dö. Jag klarar knappt att se mig själv i spegeln på morgonen utan att klökas, ska det vara så? är det egentligen normalt? min självkänsla är helt åt helvete och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Att du säger att jag är fin gör det hela visserligen lite bättre, men det räcker inte.
Jag ska i vilket fall som helst gå ner 17 kg ungefär. Jag har bara på de här 5 veckorna utan dig lyckats gå ner 8 kg. jag är riktigt solt över mig själv. Men MEEER ska det bli.
Nu ska jag vara mesig och försöka sova.
