Jag tittar på dig i smyg. När jag är säker på att du inte ser åt mitt håll. Jag tittar på dig och ser en del av mig själv. En del jag känner igen. Jag gör mig löjlig bara för att få dig att le. Bara för att se dina läppar formas till ett underbart brett leende som gör mig varm från topp till tå. Det finns inte mycket jag inte skulle göra för dig. Det kan jag nästan erkänna. Men det finns inte mycket jag skulle orka göra nu när jag vet att det är så hopplöst som det faktiskt är. Det är inte jag. Det är hon. Det är inte du. Det är jag. Det är inte möjligt. Och varför kämpa motströms när det är så lättare att flyta medströms?
Varför är inte jag som Hon? Vad har Hon som inte jag har? Ambitioner? Jobb? Drömmar till och med kanske? Eller är det pengar?
Jag försöker göra allt jag kan för att inte sjunka ner på botten för jag vet hur jobbigt det är att ta mig upp igen. Och jag har varit där förut.. Jag vill inte dit igen. Men det är svårt att inte bli bitter när det känns som att livet gör vad som helst för att hålla en ifrån lyckan. Jag simmar. Simmar. Simmar. Kämpar för att hålla huvudet över ytan. Sjögräs slingrar sig runt mina fotleder och hindrar mig från att komma vidare och hitta vägen mot land.
Sedan såg jag dina ögon. De var en fyr i mörkret. En vägvisare mot min räddning.
Samtidigt var de en flodvåg som drog mig ner. Så långt ner att jag inte kommer kunna orientera mig upp igen i första laget.
