Jag vet inte längre vad jag ska tänka, hur jag ska handla. Min kropp säger nej varje gång jag vill göra någonting, det är därför jag inte har skrivit någonting någonstans på ett jävla bra tag. Det finns ingenting att säga förutom att jag är borta.
Det finns ingenting kvar av mig, ett tomt vandrande skal på en meningslös grund.
Jag går omkring i min lilla drömvärld full av ingenting, det enda stället jag numera kan vara mig själv på. Det enda stället där ingen klagar på mig, där ingen säger hur jag måste vara.
Det enda stället jag kan släppa ut min vrede på, det enda stället där jag faktiskt kan andas utan att folk säger att jag är för högljudd.
Jag vet inte ens vad som har hänt med mig, men allting har blivit så fel.. bara så fel. Jag vet inte upp och ner och inte heller höger eller vänster.
Vem är jag?
Ingen.
Jag försöker kämpa, jag försöker kämpa så hårt mot mitt inre kaos. Men vad händer om jag inte har rätt vapen? Vad händer om jag inte ens har rätt till att överleva.
Jag kämpar så hårt nu, jag kämpar för att överleva denna gången. Jag har tagit till det vapen jag inte någonsin hade velat ta till.
Det känns fel, men samtidigt så rätt. För jag vet att det måste göras, jag vet att jag måste klara detta kriget om jag vill fortsätta leva. Jag vet att jag kommer vinna om jag kämpar tillräckligt hårt.
Jag kommer stå där i toppen av kullen med segerflaggan i handen tillslut. Död eller levande.
För i vilket fall som så har jag lyckats att bli av med det. Bara på olika sätt.
Jag tänker klara det, för mig och för dig.
Ingen kan stå i vägen för mig nu, det är jag mot världen, bara jag.
Jag ska skjuta varenda jävel som kommer i vägen för mig och jag ska kyssa de som hjälper mig.
Jag ska ge dem en del av mitt hjärta som de alltid kommer ha hos sig, för det finns inget som betyder mer för mig just nu. Jag har en jävligt stor bit att ta mig igenom just nu, och jag behöver all hjälp jag kan få.
Men mest hjälp behöver jag av dig. lover.
Men om du inte finns där?
Då ger jag upp.
