Det känns ganska underligt att folk man har umgåts med näst intill hela sitt liv tar sitt pick och pack och flyttar miljarder mil härifrån. Helt plötsligt finns de inte längre i närheten så man bara kan slå en signal om man känner sig lite ensam eller behöver prata med någon. Det är även då, när alla flyttar och börjar nya liv, som man inser att man börjar bli vuxen och det skrämmer mig något djävulskt. Jag vill fortfarande vara barn och slippa ansvar. Jag vill ha sommarlov och inte känna mig tvingad till att jobba på sommaren. Jag vill kunna ha fester utan att vara nojig över allt som kan gå sönder. Jag vill kunna gå ut på puben utan att oroa mig över ifall någon av ens arbetskamrater ser en aspackad. Det är så mycket som känns fel att göra nu och det kännst till och med fel att det känns fel. Jag är inte redo att bli vuxen. Det finns så mycket saker som jag inte lärt mig än. Jag kan t.ex. inte laga mat. Det enda jag kan göra är väl en hyfsad skaldjurssoppa. Jag kan verkligen inte bädda sängen... Fråga mina vänner om ni inte tror på mig. Jag kan inte ens prata i telefonen utan att få panik och vilja kasta ut telefonen genom fönstret. Hur skulle jag möjligtvis kunna klara mig ensam? Jag hade inte överlevt en dag utan någon som hjälpte mig med alla dessa grejerna. Jag behöver några år till. Jag behöver få vara barn. Jag behöver få vara barn nu när jag har insett vad det innebär att vara vuxen.
Jag skrattar innombords när min lillasyster säger till mig nu att hon vill bli vuxen. Jag minns att jag själv sade det för ex antal år sedan och nu har jag en helt annan syn på saken. Om jag hade fått leva om mitt liv hade jag njutit mer av barndomen och lekt mer. Inte ansträngt mig för att bli vuxen för fort. Jag hade lekt med dockor några år till och inte brytt mig om vad resten av tjejerna tyckte. Jag hade uppskattat livet mer.
Andas... Andas.... Puls.
