Jag lever inte längre mitt eget liv.
Jag vet inte ens om jag vill längre. Jag orkar inte.
Det gör så ont att jag vet inte vet vart jag ska ta vägen, jag klarar det inte.
Jag kämpar för att hålla mig vid ytan, men någon drar mig i fötterna, nedåt. Snart är jag vid botten. igen.
Jag vill dölja mina bekymmer, sätta på mig det där leendet som ni så ofta ser nu för tiden. Jag vill torka bort mitt förflutna och täcka över det med vackert smink, fina kläder och färgstarka hårfärger. Jag vill klippa av banden till mig själv. Jag vill vara allt, allt utom mig själv. Jag vill mörda Sathalie och lägga henne i en liten rosa låda. Jag ska begrava henne bredvid där jag begravde Iréne för 3-4 år sedan.
Men vem kommer jag då att vara, finns det ens något kvar av mig då? Jag orkar inte ta ännu ett nytt namn att kalla mig för, jag orkar inte ändra på mig själv för att alla andra ska bli nöjda med vem jag är och slippa trösta mig för att jag är a pain in the ass. Jag vill inte plåga dem med mina bekymmer heller. Jag vill inte att de ska se att jag är ledsen, jag vill inte att de ska se att jag är avbruten på mitten. De ska aldrig få se mitt brustna hjärta igen.
Från och med idag får jag väl lägga på mig masken, jag blir en ny person i en ny värld. Jag är glad, jag är framgångsrik. Och framför allt: Jag är omtyckt. Det blir det nya jag.
Och om jag inte ska gå igenom med detta, vad ska jag göra då? Jag har ingenting att hålla fast vid, och det snurrar så jag nästan flyger iväg.
Jag har inget annat val, jag är ledsen ni som tycker detta är åt helvete. Men kom då med råd istället för att sitta där och hånle åt mina desperata sätt för att överleva.
Jag tänker inte lägga detta på mina vänners axlar, inte detta också, de har redan för mycket att tänka på. Jag gissar att de inte ens skulle vilja höra på det.
Jag tänker på dig i alla fall, jag tänker på dig varje dag. Jag tänker till och med på dig när jag är med dig. Vad jag ska göra, vad jag får göra utan att du blir sur på mig. Vad jag ska göra för att tillfredställa dig.
Allt har bara blivit så fel, och jag saknar dig som fan. Men jag gissar att det är bäst att sluta hoppas nästan. Jag lägger på min mask och glömmer det som varit. Vi får starta om på nytt. Bli de där bästa vännerna vi talade om igår. Göra saker tillsammans. Om inte mitt nya jag säger någonting annat.
Du förstår inte hur mycket jag faktiskt älskar dig. Hur mycket jag längtar efter att ha dig vid min sida, smeka ditt hår. Kyssa dina underbara läppar och hålla dig nära. Hur jag saknar att höra orden: " Jag älskar dig också" komma ur din mun. Jag vill så gärna höra det . Jag bryr mig inte om ifall du menar det eller inte, jag vill bara höra det. För jag skiter i vad du säger, för jag tänker fortfarande säga att jag älskar dig. För det gör jag. Mer än vad jag någonsin gjort. Och jag orkar inte ljuga för dig, du har ljugit så bra för mig nu. Men jag ljuger inte om saker, inte ens om jag vet helt säkert att de kommer såra dig.
Jag vet inte vad jag ska göra för att det som håller mig nere ska släppa taget om mina fötter, jag vet inte hur jag ska hitta tillräckligt med syre för att kunna hålla ut.
Jag vet inte vägen upp till ytan.
Jag hade min väg, men någon jävel suddade ut spåren.
Kom tillbaka?
