Jag ligger i min säng. Tänker på dig. Tänker på dig som jag gjort varenda natt nu senaste tiden. Men förut har jag tänkt på dig med lycka. Att jag var lycklig över att du kunde tycka om mig. Nu vet jag att det inte var så. Allt var bara ett spel. Det är alltid bara ett spel. Och det enda jag kan se fram emot är game-over.
Jag tyckte..tycker... verkligen om dig. Men det känns som att jag bara är en leksak. Någonting du tyckte var roligt ett tag men sedan fanns det någonting annat som var så mycket bättre.. och jag glömdes bort i ett hörn.
Jag trodde nog att du var annorlunda. Det sade du själv att du var. Du föraktade alla andra killar jag snackade om. Men sedan visade det sig att du var precis likadan och slet ut mitt hjärta, stampade på det och spottade på det. Jag vet inte ens vad jag gjorde för att förtjäna någonting som detta.
Jag känner mig förlorad. Förlorad i en evig dimma som inte kommer lätta. Jag irrar mig längre och längre in och hittar inte vägen ut. Den stig jag förut följde har jag för länge sedan kommit bort ifrån. Jag blir piskad av grenar i ansiktet och över hela kroppen. I början var det kanske njutningsfullt med den psykiska smärtan detta gav. Men i längden ger det mig ingenting. Ingenting annat än tomhet och känslan att vara ännu mer vilse.
Idag skulle du egentligen ha varit hos mig. Jag skulle fått känna dina armar omkring mig. Men du är inte här. Och jag vet inte ens varför. Jag är ledsen. Det är jag. Och jag är arg. Ja. På dig. Men nog mest på mig själv. Jag sabbar alltid allting som är bra. Och nu har jag även sabbat dig.. Det varar aldrig.
Helvete. Jag vet inte ens vad jag ska göra nu. Jag behövde dig. Och du försvann. Nu vet jag inte vart jag står. Lika vilsen som alltid i den här jävla dimman. Du gav mig ett rep som jag kunde följa ut. Men du knöt det till en snara och lade det runt min hals. Trots det så kan jag inte låta bli att tycka om dig. Fy fan.
Why do you come here?
