Härmed ger jag upp mina försök till att vara som alla andra. För hur jag än anstränger mig för att vara alla till lags och försöka vara allmänt trevlig så är jag ändå alltud bara den där konstiga tjejen som är för på. Jag är trött på att alltid vara den personen som alla slutar smsa med. Jag är trött på att vara en hund som tigger vid matbordet. För det spelar faktiskt ingen roll hur mycket jag än försöker, uppenbarligen. Jag är väl helt omöjlig att tycka om. Ja gud så patetiskt detta lät helt. Plötsligt. Men jag är faktiskt trött på att vara 'extratjejen'. Den där man kan behandla hur som helst, inte höra av sig till på flera veckor till oh csedan höra av sig till och låtsas som att allting är pprecis som det ska. Jag är trött på att stå bredvid när alla mina vänner är lyckliga.
Det finns väl de som inte är menade ska ha ett bra liv. Jajajaja. Jag har mat på bordet, tak över huvudet och allt det där jävla tjafset. Men jag hade gett upp det mesta utan att tveka om det bara innebar att jag skulle få känna hur det kändes att vara någon annan. Någon annan som inte behöver kämpa varenda dag för att hitta viljan att kliva upp ur sängen. Någon annan som inte behöver kåmpa för att vara en normal människa bland folk. Jag skulle gett nästan vad som helst. Det är därför jag många gånger tänker på att bryta upp helt med mitt gamla liv och flytta långt ifrån denna sketna hålan och starta ett nytt liv där ingen vet vem jag är. Där ingen vet hur jag brukar vara. Där hade jag kanske kunnat skapa en ny mig. Återigen. Men samtidigt. Jag måste tänka realistiskt. Jag hade inte klarat av att flytta så mycket som en mil hemifrån. Jag hade gått under. Jag hade inte fått någonting gjort eftersom jag inte klarar av att ringa ens de enklaste telefonsamtal. Jag kan inte gå ensam på möten. Etc etc etc. Men vad ska jag då göra för att rätta till allt? Här vet ju de flesta redan vem jag är och hur jävla jobbig jag är.. Känns som en ganska omöjlig situation...
Var bara tvungen att få ur mig det.
