The weakness in me

Jag singlar ner. Jag singlar ner som ett höstlöv från de slumrande träden. Det kanske hade känts hoppfullt ändå.. Om jag inte hade vetat att våren aldrig skulle komma.




Jag ligger i min säng. Tänker på dig. Tänker på dig som jag gjort varenda natt nu senaste tiden. Men förut har jag tänkt på dig med lycka. Att jag var lycklig över att du kunde tycka om mig. Nu vet jag att det inte var så. Allt var bara ett spel. Det är alltid bara ett spel. Och det enda jag kan se fram emot är game-over. 


Jag tyckte..tycker... verkligen om dig. Men det känns som att jag bara är en leksak. Någonting du tyckte var roligt ett tag men sedan fanns det någonting annat som var så mycket bättre.. och jag glömdes bort i ett hörn. 


Jag trodde nog att du var annorlunda. Det sade du själv att du var. Du föraktade alla andra killar jag snackade om. Men sedan visade det sig att du var precis likadan och slet ut mitt hjärta, stampade på det och spottade på det. Jag vet inte ens vad jag gjorde för att förtjäna någonting som detta.


Jag känner mig förlorad. Förlorad i en evig dimma som inte kommer lätta. Jag irrar mig längre och längre in och hittar inte vägen ut. Den stig jag förut följde har jag för länge sedan kommit bort ifrån. Jag blir piskad av grenar i ansiktet och över hela kroppen. I början var det kanske njutningsfullt med den psykiska smärtan detta gav. Men i längden ger det mig ingenting. Ingenting annat än tomhet och känslan att vara ännu mer vilse.


Idag skulle du egentligen ha varit hos mig. Jag skulle fått känna dina armar omkring mig. Men du är inte här. Och jag vet inte ens varför. Jag är ledsen. Det är jag. Och jag är arg. Ja. På dig. Men nog mest på mig själv. Jag sabbar alltid allting som är bra. Och nu har jag även sabbat dig.. Det varar aldrig. 




Helvete. Jag vet inte ens vad jag ska göra nu. Jag behövde dig. Och du försvann. Nu vet jag inte vart jag står. Lika vilsen som alltid i den här jävla dimman. Du gav mig ett rep som jag kunde följa ut. Men du knöt det till en snara och lade det runt min hals. Trots det så kan jag inte låta bli att tycka om dig. Fy fan.

Why do you come here?

You´re the one

Jag läntar så det gör ont i mig. Jag längtar tills söndagen den 26/12-10. Då kommer den underbaraste varelsen i världen och hälsar på bara mig.

Du tror inte att du betyder någonting. Men du betyder så mycket att inte ord kan förklara. Det låter möjligtvis löjligt för de flesta öron, att du betyder så mycket för mig när jag inte ens har träffat dig. Men för mig känns det helt naturligt att tycka om dig. Som att andas, som att gå. Helt naturligt. Det kanske låter konstigt i dina öron att jag tycker om dig. Du säger att ingen kan tycka om dig. Du säger att jag borde hata dig. Det är som att be mig hugga av mig min egen fot. Jag kan inte få ut dig ur mitt liv nu. Du är här vare sig du vill det eller inte. Och som jag sagt så kommer du vara det ända tills du ber mig fara och flyga.

Varje gång du skriver ett meddelande till mig får jag fjärillar i magen. Varje gång du säger "babe" till mig så blir jag lyckligare än ett barn på julafton. Du har kastat en förhäxning på mig som är omöjlig att upphäva och jag vill inte göra det heller. Jag vill spendera mina dagar vid din sida och aldrig lämna dig. Jag vill vakna upp vid din sida och mötas av ditt leende varje morgon. Då hade jag varit den lyckligaste kvinnan i världen.

Du kanske tror att jag ljuger för dig. Men jag är förälskad i dig trots att vi aldrig har mötts. Du gör mig lycklig. Du gör mig.. hel?


Men allt detta kanske är för mycket att be om? Allt detta kanske bara kommer förtsätta existera i min fantasi? 

Make it real. Make me breathe.

You´re the one, you´re the one, you´re the one for me .

Don´t walk away

Jag är lycklig igen. Jag är gladare än vad jag varit på länge. Det har med något att göra. Någonting. Jag känner mig omtyckt och mer värdefull. Jag finns. Och det finns folk som tycker om mig. Jag tycker om att finnas. Jag tycker om att tycka om och bli omtyckt. Lev med mig. Livet har börjat.

Bara för att jag är bäst på att göra bort mig på fyllan. Eller kanske inte så farligt. men men.

sömnlös trött på allt

Härmed ger jag upp mina försök till att vara som alla andra. För hur jag än anstränger mig för att vara alla till lags och försöka vara allmänt trevlig så är jag ändå alltud bara den där konstiga tjejen som är för på. Jag är trött på att alltid vara den personen som alla slutar smsa med. Jag är trött på att vara en hund som tigger vid matbordet. För det spelar faktiskt ingen roll hur mycket jag än försöker, uppenbarligen. Jag är väl helt omöjlig att tycka om. Ja gud så patetiskt detta lät helt. Plötsligt. Men jag är faktiskt trött på att vara 'extratjejen'. Den där man kan behandla hur som helst, inte höra av sig till på flera veckor till oh csedan höra av sig till och låtsas som att allting är pprecis som det ska. Jag är trött på att stå bredvid när alla mina vänner är lyckliga.

Det finns väl de som inte är menade ska ha ett bra liv. Jajajaja. Jag har mat på bordet, tak över huvudet och allt det där jävla tjafset. Men jag hade gett upp det mesta utan att tveka om det bara innebar att jag skulle få känna hur det kändes att vara någon annan. Någon annan som inte behöver kämpa varenda dag för att hitta viljan att kliva upp ur sängen. Någon annan som inte behöver kåmpa för att vara en normal människa bland folk. Jag skulle gett nästan vad som helst. Det är därför jag många gånger tänker på att bryta upp helt med mitt gamla liv och flytta långt ifrån denna sketna hålan och starta ett nytt liv där ingen vet vem jag är. Där ingen vet hur jag brukar vara. Där hade jag kanske kunnat skapa en ny mig. Återigen. Men samtidigt. Jag måste tänka realistiskt. Jag hade inte klarat av att flytta så mycket som en mil hemifrån. Jag hade gått under. Jag hade inte fått någonting gjort eftersom jag inte klarar av att ringa ens de enklaste telefonsamtal. Jag kan inte gå ensam på möten. Etc etc etc. Men vad ska jag då göra för att rätta till allt? Här vet ju de flesta redan vem jag är och hur jävla jobbig jag är.. Känns som en ganska omöjlig situation...

Var bara tvungen att få ur mig det.