Always

Jag ligger i min säng ikväll igen, reflekterar över dagen som i och för sig inte är så mycket att reflektera över. Saknar att sakna något. Jag behöver mental närhet.

Jag har aldrig känt mig så ensam som jag känner mig ikväll. Jag behöver inte en kram inatt, jag behöver inte sex. Jag behöver mental närhet. Jag behöver någon som bryr sig om mig, någon som ligger bredvid mig bara för att den vill, för att den känner för att vara nära mig. Jag behöver någon som säger "Jag älskar dig" och verkligen menar det. men jag vet inte vart jag ska vända mig. för vart jag än tittar så möter jag bara hat eller folk som mår precis lika dåligt som jag, och de är inte kapabla till att hjälpa mig.

Och just nu är det tredje viktigaste i mitt liv att uppnå perfektion. Jag måste bli vackrast i världen, det eller dö. Jag klarar knappt att se mig själv i spegeln på morgonen utan att klökas, ska det vara så? är det egentligen normalt? min självkänsla är helt åt helvete och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Att du säger att jag är fin gör det hela visserligen lite bättre, men det räcker inte.
Jag ska i vilket fall som helst gå ner 17 kg ungefär. Jag har bara på de här 5 veckorna utan dig lyckats gå ner 8 kg. jag är riktigt solt över mig själv. Men MEEER ska det bli.


Nu ska jag vara mesig och försöka sova.

Don´t save your love

Men stanna då förhelvete.

Jag har inte somnat än. Jag vet att jag mycket väl borde sova eftersom Henke kommer till mig Idag för att hämta sin cykel. Och senare på eftermiddagen ska jag ut och äta middag på resturang med min familj, detta är någonting jag inte ser fram emot. Det är ungefär 7-8 veckor sedan jag träffade min pappa sist, och innan dess var det nästan ett år. Vi har ingen kontakt, och jag är inte säker på att jag vill ha det heller. Men vad ska jag göra? Det är fars dag och jag har den sämsta fantasin på denna jorden just nu.

Klockan slog precis över till 04:04 och jag är faktiskt inte alls trött. Det känns som att jag inte orkar sova. Jag vågar inte sova. Jag känner mig mer utsatt i drömmen än vad jag gör i verkligheten, men just nu märker jag knappt någon skillnad på dröm och verklighet vilket var jobbigt i morse. Jag gick upp och var överlycklig för att jag hade hittat min freestyle kvällen innan. Jag fixade till mig lite och gick upp för att hämta freestylen, men den låt inte där jag hade lagt den. Jag letade febrilt igenom hela rummet utan att hitta den, jag gick till och med ner och frågade min mamma om hon hade sett den. Men hon sade bara att jag säkert hade drömt det. Hur kan det ha varit en dröm? Jag mins så väl mitt lyckorus bara för att jag hittade den, jag minns hur jag lade den på min kudde på golvet för att sedan lägga mig ner i sängen och läsa. Jag vet inte längre skillnad på dröm och verklighet.

Om en och en halv vecka smäller det. Då är det dags för läkarbesök på BUP. Jag har för länge sedan tappat förtroendet för BUP eftersom de så länge behandlade mig som en två-åring. Jag sket fullständigt i dem och sökte hjälp på ungdomsmottagningen istället. Där fick jag Knud som "kurator". Han gör allt han kan för mig, det känns verkligen som att han bryr sig. Som när han sade: " om jag någonsin behandlar dig som en två-åring... lova att du säger till då?" Det värmde så mycket att det inte ens går att förklara. Men hur mycket jag än har velat komma ifrån BUP så måste jag nu tydligen tillbaka dit för att få mediciner utskrivna. Jag vill verkligen inte. Sist jag fick mediciner ute var det Lergegan och det var de löjligaste jävla tabletterna jag tagit i hela mitt liv. jag fick de för att jag skulle kunna sova om nätterna, det enda de gjorde var att mitt huvud var dött. Jag låg och stirrade upp i taket utan att kunna tänka. Men det är inte så att jag inte kan sova för att jag tänker för mycket. Jag bara kan inte?

Nu ska jag i vilket fall som försöka.

Uppåt.. uppåt.

Love Bites

Det går utför så snabbt att bromsarna inte fungerar.





Jag ligger i min soffa, känner att jag inte vet riktigt vad jag ska göra. Det finns nog inte så mycket att göra klockan 02:39 heller visserligen.
Har suttit och roat mig med att göra olika test på internet för att mäta min ångest och liknande. Rätt intressant faktiskt. Riskzon.
Har sådan hemsk lust till att någon ska ringa mig, vem som helst faktiskt. Så om du läser detta och har mitt nummer på en liten papperslapp eller inskrivet i mobiltelefonen så får du mer än gärna slå en pling, för jag har verkligen ingenting att göra.

Jag vet att denna bloggen avviker grymt mycket från de bloggar jag normalt skriver, men jag mår till och med för dåligt för att skriva djupa grejer just nu faktiskt. Jag känner att allt bara susar neråt och jag hänger liksom inte med själv.



Men på måndag smäller det troligtvis :D ska dock inte berätta än vad det är som händer, måste ju bygga upp nyfikenheten lite. 50 spänn kommer jag i alla fall få lägga ut för hela skiten, vilket är något djävulskt billigt.



Vet inte vad jag ska skriva mer faktiskt. Kanske ska berätta lite om dagen.
Jag åkte in till staden vid... vadfan det nu var. ett-två tiden kanske. och träffade Henke. vi satt och fikade på P&M och hade det lite mys sådär. Sedan skulle han hem. Så jag blev lämnad för att vänta på bussen som var något jävligt försenad, så jag satt där och frös mitt feta arsel av mig.
När jag kommer hem försöker jag få kontakt med någon som vill umgås med mig, men Joffa kunde inte för hennes moder var sjuk. Så istället ringer den där söta killen från helgon mig. Så jag var ute och rökte och talade med honom i telefon i en tjugo minuter något sådant, sedan dog hans telefon så det blev inte mer med det. Ja. sedan kom jag hem och vad uttråkad, så jag tvingade min moder att titta på Pirates of the caribbean 3 med mig. annars skulle jag ha dödat henne. för jag var johnny depp sugen... bajs.

som ni kanske även förstår så är jag jävligt oseriös idag, jag menar inte att inget av det där som jag skrivit ovan har hänt, för det har det. men jag kanske inte hade dödat min moder.. kanske.

Nu sitter jag och driver med mig själv och lyssnar på Thin Lizzy-Whiskey in the jar.

Dagens låttips btw: Pretty Boy Floyd - Don´t save your love
underbar låt.

Nu ska jag gå ut och röka en lite porrig ciggis och sedan ska jag kasta mig i sängen och krama kudden och låtsas att det är en söt pojke eller flicka. kanske drömma lite fina drömmar om jag har tur. Ha det .


Simma din jävel.

Whiskey in the jar

Jag vill så gärna, varför går det bara inte?





Jag vill så gärna kunna se dig i ögonen och säga att jag har gått vidare, samtidigt vill jag så gärna hålla dig nära och höra dig säga att du älskar mig av hela ditt hjärta.
Jag vill ha tillbaka de gamla tiderna när vi gick hand i hand upp för backen vid Glassiären och jag sade: "Grattis på enveckas-dagen, sötnos" Och du sade: "Har vi bara varit tillsammans i en vecka, det känns som vi känt varandra i en evighet."
Jag vill så gärna ha någon att ringa, någon jag verkligen vet kommer svara hur mycket klockan än är. Jag vill så gärna höra din röst svara yrvaket i telefonen, men ändå låta glad när du får höra att det är jag....

Jag vill få dig att älska mig samtidigt som jag vill slå dig för att du gav upp. För att du gav upp på det som skulle blivit vår framtid, för att du gav upp vår förlovning, Metallica & Takida. För att du gav upp mig.

Jag vet att jag är jävligt påfrestande, det vet jag fanimig. Men jag kommer däremot bättras, jag gör allt som står i min makt just nu. jag SKA lyckas vad ni än säger era idiotjävlar.
Jag SKA vinna kriget.
jag ska överleva...
jag ska ta hela världens mediciner, jag ska lägga in mig själv på psyk om det så krävs, men bra, det ska jag bli.



och jag ska göra allt i min makt för att få dig att älska mig igen... jag vill så gärna. Jag vill kalla dig min igen. jag vill itne se ordet "singel" skrivet på dina presentationer. det gör så ont att jag vill kasta allt jag äger omkring mig och dunka huvudet i väggen.


ser du inte att jag faller?

faller för dig...

Apologize

Det spelar faktiskt ingen roll längre, eller hur?




Jag försöker ta hand om dig samtidigt som jag tar hand om mig själv, för att jag vill.
Men det känns verkligen som att det inte spelar någon roll hur mycket jag än gör för dig, för du tycker inte mer om mig ändå. Snarare tvärt om känns det som.
Jag kämpar och kämpar, ju mer jag kämpar desto lägre sjunker vi.



ge mig en paus från livet.

18 and life

Jag vet inte längre om jag lever. Jag vet inte längre vad jag ska göra.




Alla känslor samlas till en stor klump i magen som jag inte vet vad jag ska göra med. Det finns tillfällen då jag får lust att ta tag i en kniv och sprätta upp magen från navlen och uppåt, bara för att få ut den där helvetes klumpen som tär så förjävligt på mig.
Jag vill inte längre, jag vill lägga mig i min säng och kanske aldrig mer kliva upp. Samtidigt vill jag kliva upp ur min säng med ett leende på läpparna och visa att ni hade fel.


Fredagen var mycket mer lyckad än vad jag hade väntat mig.
Det kändes underbart att känna dina läppar mot mina trots att jag vet att du var onykter, men det spelar ingen roll.
Det kändes så underbart att träffa alla, alla som betyder någonting för mig.
Och jag vill mest av allt tacka Micke för att du pratade med mig och för att du hjälpte mig igenom min jobbiga period. Sedan vill jag tacka Jack som höll mig sällskap under natten så jag slapp sova ensam som jag hatar så förjävligt.


Dagen har inte varit den bästa, jag har gått omkring i en dimma. Mina ögon svider och mitt hjärta bultar hårt.


Jag skriver kanske mer på denna senare denna dagen, eller så skriver jag helt enkelt en ny lite mer aktuell moj.

hej.

förresten, jag är ledsen för att jag har sårat folk denna helgen. det har inte varit meningen.

Come what may

Jag lever inte längre mitt eget liv.



Jag vet inte ens om jag vill längre. Jag orkar inte.
Det gör så ont att jag vet inte vet vart jag ska ta vägen, jag klarar det inte.
Jag kämpar för att hålla mig vid ytan, men någon drar mig i fötterna, nedåt. Snart är jag vid botten. igen.
Jag vill dölja mina bekymmer, sätta på mig det där leendet som ni så ofta ser nu för tiden. Jag vill torka bort mitt förflutna och täcka över det med vackert smink, fina kläder och färgstarka hårfärger. Jag vill klippa av banden till mig själv. Jag vill vara allt, allt utom mig själv. Jag vill mörda Sathalie och lägga henne i en liten rosa låda. Jag ska begrava henne bredvid där jag begravde Iréne för 3-4 år sedan.
Men vem kommer jag då att vara, finns det ens något kvar av mig då? Jag orkar inte ta ännu ett nytt namn att kalla mig för, jag orkar inte ändra på mig själv för att alla andra ska bli nöjda med vem jag är och slippa trösta mig för att jag är a pain in the ass. Jag vill inte plåga dem med mina bekymmer heller. Jag vill inte att de ska se att jag är ledsen, jag vill inte att de ska se att jag är avbruten på mitten. De ska aldrig få se mitt brustna hjärta igen.
Från och med idag får jag väl lägga på mig masken, jag blir en ny person i en ny värld. Jag är glad, jag är framgångsrik. Och framför allt: Jag är omtyckt. Det blir det nya jag.

Och om jag inte ska gå igenom med detta, vad ska jag göra då? Jag har ingenting att hålla fast vid, och det snurrar så jag nästan flyger iväg.
Jag har inget annat val, jag är ledsen ni som tycker detta är åt helvete. Men kom då med råd istället för att sitta där och hånle åt mina desperata sätt för att överleva.
Jag tänker inte lägga detta på mina vänners axlar, inte detta också, de har redan för mycket att tänka på. Jag gissar att de inte ens skulle vilja höra på det.


Jag tänker på dig i alla fall, jag tänker på dig varje dag. Jag tänker till och med på dig när jag är med dig. Vad jag ska göra, vad jag får göra utan att du blir sur på mig. Vad jag ska göra för att tillfredställa dig.
Allt har bara blivit så fel, och jag saknar dig som fan. Men jag gissar att det är bäst att sluta hoppas nästan. Jag lägger på min mask och glömmer det som varit. Vi får starta om på nytt. Bli de där bästa vännerna vi talade om igår. Göra saker tillsammans. Om inte mitt nya jag säger någonting annat.
Du förstår inte hur mycket jag faktiskt älskar dig. Hur mycket jag längtar efter att ha dig vid min sida, smeka ditt hår. Kyssa dina underbara läppar och hålla dig nära. Hur jag saknar att höra orden: " Jag älskar dig också" komma ur din mun. Jag vill så gärna höra det . Jag bryr mig inte om ifall du menar det eller inte, jag vill bara höra det. För jag skiter i vad du säger, för jag tänker fortfarande säga att jag älskar dig. För det gör jag. Mer än vad jag någonsin gjort. Och jag orkar inte ljuga för dig, du har ljugit så bra för mig nu. Men jag ljuger inte om saker, inte ens om jag vet helt säkert att de kommer såra dig.


Jag vet inte vad jag ska göra för att det som håller mig nere ska släppa taget om mina fötter, jag vet inte hur jag ska hitta tillräckligt med syre för att kunna hålla ut.
Jag vet inte vägen upp till ytan.
Jag hade min väg, men någon jävel suddade ut spåren.


Kom tillbaka?

Have you waited long?

Just när jag trodde att jag aldrig mer skulle komma upp till ytan.




Jag har varit utan dig i snart fyra veckor, och idag är första gången det känns något sånär bra att bara vara vänner.
Jag älskar dig fortfarande, jag tror jag älskar dig mer än vad jag någonsin har gjort.
Du vet mycket väl att jag alltid kommer finnas här för dig, och jag kommer alltid att älska dig. Du är det underbaraste denna jorden någonsin skapat. Dina vackra brungröna ögon som glittrar i månskenet, ditt underbara svarta hår med diamantkross, och dina perfekta läppar mjuka som bomull. Du inser nog inte själv hur underbart vacker du är.
Du är som vackrast när du sover, när jag kan titta på dig i smyg och iakta din perfektion.


Idag fick jag hålla dig så nära jag så länge velat, kyssa dina underbara läppar och säga att jag älskar dig. Det var så härligt att äntligen få säga det till dig, även om det inte längre kanske spelar någon roll. Du är, och kommer alltid att vara det viktigaste i mitt liv. Det går inte att ändra på, hur mycket du än försöker.
Imorgon får jag träffa dig igen och om jag får ska jag hålla dig så hårt, helst aldrig släppa taget. Jag vill hålla din hand med dina vackra långa fingrar och smeka din kind. Bara finnas med dig och viska sanningar i ditt öra.
Det är så mycket jag vill och det är så mycket jag inte kommer få.
Det är så mycket jag vill ha och aldrig kommer få.
Det spelar ingen roll vad du säger, på julafton kommer jag ändå att leta efter en ca 1.95 lång paket som ligger och väntar på mig under julgranen!
Du förstår att... du är det bästa som någonsin har hänt mig. Du är den som tog mig upp från botten, som räddade mig. Utan dig hade jag nog inte gått på jorden längre, jag hade legat under jord och kippat efter luft. Väntat på att just du skulle komma och rädda mig.


Dagen var fylld av tårar, dagen var fylld av skratt.
Dagen var fylld av kärlek, trots att du kanske inte märkte det.
Jag vet att du inte mår bra älskling, men jag kommer alltid att finnas här vid din sida, jag ska följa varje steg du tar tills du mår bättre. Om du inte behöver mig då längre så lovar jag att lämna dig ifred. Jag lovar att jag aldrig mer ska ringa bara för att få höra din röst. Jag lovar att jag inte ska skriva till dig bara för att veta ifall du fortfarande bryr dig.
Jag lovar att inte försöka få dig att älska mig.


Du är den enda för mig, Henke. <3

Ett enklare liv

Det har länge varit svårt att få saker ur sig, både tankar och handlingar.



Jag vet inte längre vad jag ska tänka, hur jag ska handla. Min kropp säger nej varje gång jag vill göra någonting, det är därför jag inte har skrivit någonting någonstans på ett jävla bra tag. Det finns ingenting att säga förutom att jag är borta.
Det finns ingenting kvar av mig, ett tomt vandrande skal på en meningslös grund.
Jag går omkring i min lilla drömvärld full av ingenting, det enda stället jag numera kan vara mig själv på. Det enda stället där ingen klagar på mig, där ingen säger hur jag måste vara.
Det enda stället jag kan släppa ut min vrede på, det enda stället där jag faktiskt kan andas utan att folk säger att jag är för högljudd.

Jag vet inte ens vad som har hänt med mig, men allting har blivit så fel.. bara så fel. Jag vet inte upp och ner och inte heller höger eller vänster.

Vem är jag?

Ingen.

Jag försöker kämpa, jag försöker kämpa så hårt mot mitt inre kaos. Men vad händer om jag inte har rätt vapen? Vad händer om jag inte ens har rätt till att överleva.

Jag kämpar så hårt nu, jag kämpar för att överleva denna gången. Jag har tagit till det vapen jag inte någonsin hade velat ta till.

Det känns fel, men samtidigt så rätt. För jag vet att det måste göras, jag vet att jag måste klara detta kriget om jag vill fortsätta leva. Jag vet att jag kommer vinna om jag kämpar tillräckligt hårt.

Jag kommer stå där i toppen av kullen med segerflaggan i handen tillslut. Död eller levande.

För i vilket fall som så har jag lyckats att bli av med det. Bara på olika sätt.

Jag tänker klara det, för mig och för dig.

Ingen kan stå i vägen för mig nu, det är jag mot världen, bara jag.

Jag ska skjuta varenda jävel som kommer i vägen för mig och jag ska kyssa de som hjälper mig.

Jag ska ge dem en del av mitt hjärta som de alltid kommer ha hos sig, för det finns inget som betyder mer för mig just nu. Jag har en jävligt stor bit att ta mig igenom just nu, och jag behöver all hjälp jag kan få.

Men mest hjälp behöver jag av dig. lover.

Men om du inte finns där?

Då ger jag upp.